Passion

Idag har jag varit på gröna Lund och haft det riktigt bra. Tvingade mig att åka sådant som jag tycker är läskigt eftersom två av mina kamrater ville åka allt. Mina kamrater är för övrigt 4 och 6 år, så jag kände mig inte alls mesig när jag stod darrande i kön till dom stora berg och dalbanorna...Allt var bra tills kl 18 då 4 timmar av tjat om sockervadd ringde i mina öron. Jagade ett barn över halva grönan som inte ville vara med "dumma Sussi" som inte vill ge barn ett halvt kilo socker, torsdag är ingen godisdag ens på grönan efter man redan fått glass. Så då var det dags att gå hem, allt "dumma Sussi" var dock borta när barn fick åka snurrande kaffekoppar 8 ggr på raken. Igår var vi till kulturfestivalen ochs byggde rymdraketer i flera timmar. Jag hörde mitt namn sisådär fyrtioelva gånger och i mina kläder drogs de det dubbla pga av tjat om godis, glass och allt annat som kan innehålla så mycket socker som möjligt. Men. När någon tjatar på mig blir jag helt omedgörlig och tänker under inga omständigheter ge efter något sådant fruktansvärt. Som tjat alltså. Ge aldrig efter för det för då kommer du/ni ha ungar som tjatar sönder er för evigt sen. Varför? Jo för att det funkade såklart! Barn är ruggigt smarta vet ni väl?! Såg Oskar Linnros igår också, han kom ut från en uteservering och när han såg oss (mig och 2 barn som kastade petflaskor rakt framåt utan att titta vart dom skulle hamna, ja-barnen alltså, inte jag) då kollade han på oss med skräckinjagad blick och drog upp sin Hood över huvudet och på med solglasögonen och började småspringa. Det var lite rolig syn iaf. Nu har jag jobbat 25 timmar på 2 dygn. Tack för kaffet.