Passion

Det är så härligt att bara glida runt på dom, få jobba i backarna och sen inte våga åka nerför.

Någon av de första gångerna lånade jag ett par och jag och min vän Maria åkte ofta den sommaren. Jag ramlade precis när jag skulle korsa vägen en gång minns jag. Slog hål i mina favoritjeans. Men vad gjorde det.
In på ICA och försöka stanna innan man rivit ner något eller åkt in i någons kundvagn.

Och de gångerna vi höll bak på någons moped och åkte efter, lite farligt så här efteråt men skoj då.
Och som den där kvällen när skolan just blivit sommarlov. Jag hade fått låna ett par inlines. Min dåvarande pojkvän var borta och ingen av mina vänner ville föja med. Nehe då får jag väl åka själv tänkte jag.

Jag snörade på mig dom och stapplade mig runt hörnet, där fanns en litenliten backe följt av ett staket.
Det är väl rätt lämpligt att hålla i staketet och färdas nedåt.
Plötsligt var jag i en väldans fart då staketet snarare puttade på mig än höll mig kvar.
Jag hade i det läget två möjligheter. Åka vidare nerför gatan till bilarna på den korsande vägen eller försöka stanna.
Det blev alternativ två. Vart skulle man då stanna? Eftersom det var staket kunde man inte precis slänga sig ner i något gräs, och på andra sidan fanns bara asfalt.
Så jag svänger till vänster i fullfart till närmsta vägg. Synd bara att den var av betong och mina armar inte var starka nog att ta emot mig. Pang in med käken i muren och söndriga händer. Aj aj aj. Var det någon som såg det där?
Jag får av mig inlinesen och knallar hemåt. Ringer och några vänner kommer. En annan vän dyker upp och kör mig till doktorn. Vad gör dom? Inget. Kollar inte ens. Så länge jag kan röra käken fram och tillbaka behövs ingen åtgärd tycker hon i kassan.

Jag börjar gå hemåt och pojkvännen kommer emot mig och tar min stackars hand.
Hemma väntar allt godis vi hade köpt. Men närå, jag kan minsann inte öppna munnen längre.

Trots detta längtar jag efter att åka inlines, jag har ju ett par egna nu.