Passion

Jag tittade nyss på ett program om ett ungt par som köpt hus. Jag blev så sorgsen när jag såg dom. Det slutade med att de sålde huset - kvar var stora skulder och de var inte längre tillsammans. Att bo med någon är stundvis helt fantastiskt, att vakna upp bredvid den man tycker om, äta frukost tillsammans, ligga kvar och mysa. Någon att laga middag med, göra saker tillsammans med. Ja ni vet, allt det där roliga. Men det är ju faktiskt så, att detta kan man göra trots att man inte bor tillsammans. Ofta går tänket att man ändå alltid är hos varandra så varför inte flytta ihop. Det är dock ett stort steg att ha alla sina saker tillsammans, att diskutera vems tur det är att städa, att inte bli störd av olika tider som man lägger sig/går upp. Det är helt otroligt mysigt att vakna upp tillsammans, vill bara påpeka att det är riktigt skönt att kunna gå hem till sig själv för lite egenstund när man vill det sen också och ha den ordning man själv vill.

Tiden slickar rent dina sår, lägger om dom, vårdar det ömt. Allt som oftast får du ändå ett ärr. Det ärret kan dock stärka dig, det är ett minne av att du klarade dig igenom smärtan.