Passion

Jag är inte den som skriker när jag blir arg. Jag blir snarare tyst. När det handlar om barn så sätter jag mig hellre ner och pratar lugnt med dom om dom skriker eller är arga. Då lugnar dom ner sig och rösten sänks även på dom. Jag tror att man kan göra lika med vuxna, men med vuxna vill jag hellre just hålla tyst istället för att börja gapa och därmed starta ett stort verbalt bråk som sårar. Det kanske provocerar när jag blir tyst vid en konflikt men jag kan inte få fram ett vettigt ord. Jag blir helt enkelt för arg eller ledsen. I dag fick jag dock höra hos barnpsykologen att det kan vara bra för mig att få utlopp för mina känslor (med vuxna) så man kan skrika och sen kramas och bli sams. Rensa luften helt enkelt. Jag vet varför jag inte vill ha ett verbalt bråk, jag har tillräckligt med insikt om varför det är så. Men kanske bör jag låta ilskan komma fram nästa gång, kanske blir jag en lyckligare människa i längden. Det vet jag ännu inte.